Page 45 - Merimies 3 2016

aimo myräkkä
Hämta en stötdämpare
till skiftnyckeln
Aimo hAnn vArA till sjöss i ett kvarts århundrade. När Aimo som ung och grön gick till sjöss kändes det spännande. De gamla sjöbjörnarna talade sjömansslang, som Aimo inte förstod något av.
Det var ord som ”töijata”, ”lekottaa”, ”styyrpuuri” och ”paapuri”. Unga maskinpraktikanter retades lite lätt ibland. Därav rubriken. Den unge sjömannen sattes att hämta ett verktyg eller en ma- skindel som inte fanns. Efter att ha letat ett tag förstod den unge mannen att han hade narrats något, men det var inget att bli led- sen för. Senare blev dessa praktikanter maskinmän, motormän eller till och med befäl. Då var det nykomlingarnas tur att hämta en mejseltransformator. Det gjordes inte av elakhet, utan det var en del av livet.
När Aimo gick med i den nska handels ottan gick de första veckorna åt till att vänja sig. Hytten var liten, men den innehöll det nödvändiga. Duschen var så liten att man först ck tvätta ryg- gen och sedan framsidan. Vakuumtoaletten skrämde Aimo rejält en gång.
när höststormArnA gungAde fartyget tyckte sig Aimo ha gjort ett felval. Då kom de mer erfarna sjömännen vänligt till hjälp. De förlöjligade inte, utan tipsade om knep för att övervinna sjösju- kan. Det gällde att gå lätt i vågornas takt och titta mot horisonten. Ett råd var så bra att Aimo till och med klarade av de vilda stormar- na på Atlanten. Det var en mörk limpa som man skulle äta så mycket av att magen innehöll en rejäl klump av surbröd. Varför det funkade vet Aimo inte än idag.
Med tiden vande sig herr Aimo vid fartygets rytm och tidtabell. Men visst krävde det disciplin. Man lärde sig att allt måste göras precis som det är tänkt. Slarv eller oförsiktighet hämnar sig alltid. Det gällde att komma ihåg att besättningens eller passagerarnas liv kunde hänga på att arbetet gjordes rätt och ordentligt.
visst fAnns det även en del hierArKi, framför allt i mäss- sen. Aimo arbetade på fartyget Mariehamn. Vid måltiderna fanns
det olika sidor för matroser och för ”vanliga” sjömän. Kaptenen, som på den tiden kom näst efter Gud, satt på sin egen sida dit överstyrmannen och några andra med guld på ärmarna ck gå. Man var tvungen att lära sig ett annat hemspråk, annars klarade man sig inte. På befälssidan rådde en tyst förmansstämning, men på besättningssidan berättade man historier för de unga sjömän- nen om hårda stormar och händelser i fjärran länder. De unga lyss- nade med stora ögon. Nykomlingarna var vanligtvis lydiga och tysta – i alla fall till en början. När erfarenheten växte och det kom er nya unga till fartyget ck berättelserna nytt liv.
På hAvet KAn mAn helt enKelt inte låta bli att ta hänsyn till andra. Ofta måste man dela hytt med en annan, många gånger någon ur kökspersonalen eller en servitör, ibland även med en maskinman. Det är svårt att vara och leva när den ene är uppe och läser eller lyssnar på musik och den andre vill sova. Den ene snarkar, den andre visslar. Då måste man anpassa sig. Alla klarar inte av det, och sjökarriären blir kort. En gång i tiden dracks det i smyg, men dagens sjöman dricker inte längre sprit – åtminstone inte länge.
Unga lockas till havs av samma sak som även Aimo värdesätter så här i efterhand. Även om törnarna ofta är långa ger de lediga skiftena möjlighet att utöva sin hobby. På havet arbetar man, och där är man. Ibland kändes det som om den enda skillnaden mot ett fängelse var att hyttinnehavaren hade en egen nyckel. Långt kom man dock inte, fartyget var ett hem.
Men visst är fartyget mer än så. besättningen på t.ex. ett kryss- ningsfartyg får se enormt många hamnar och länder. Om man vär- desätter det kan man få ut mycket av arbetet som sjöman. Hi-ohoj, säger Aimo.
Arbetslivet i land är numera tufft. Ibland hotas man av stress, andra gånger av uppsägning. Visst är det hårt på fartyget också ibland, men ändå: när man gör sig hemmastadd är det ett bra stäl- le att arbeta på.
2016 • 3 // MS 45