Page 42 - Merimies 3 2016

på utkik
hellre ”vi” än ”vi mot dem”
JaG är Från En stad i södra svEriGE. Mina föräldrar är från Finland, men hade yttat till Sverige. Varje sommar, sen jag var en månad gammal, har vi åkt till Finland med båtarna. Sällan har jag känt mig som ”alla andra” och jag viste tidigt att jag inte ville bli en ”Svensson”. I gymnasiet läste jag tre år samhällskunskap med inriktning på ekonomi. Mitt huvudämne var redovisning och be- skattning och i programmet ingick ämnen som rättskunskap och affärskommunikation på andra språk. I trean skulle vi redovisa åt ett valfritt företag. Jag valde Viking Line. Det var ganska komiskt med tanke på var jag arbetar idag.
Efter gymnasiet kände jag mig rastlös. Jag vill inte göra något van- ligt. Det blev dagis och bageri, för jag ville absolut inte sitta i ett kon- tor. Efter något år sökte jag till båt och ck det första samtalet på självaste nyårsafton. Jag var då 21 år gammal. Klockan var 12 på da- gen, jag var på stan och planerade för kvällens fest. Rösten frågade om jag kunde in nna mig ombord om fem timmar. Jag kastade mig på tåget upp till Stockholm, kom ombord och visades till buffen. Jag hade aldrig burit en tallrik men sattes att plocka disk under tre fulla sittningar. Min handledare var bäst. Han vägledde och stöttade mig genom natten och tusentals tallrikar, glas och bestick.
Sammanhållningen var gjord av något som liknade stål.
båtlivet var utmanande på ett sätt som jag tyckte om. Och nå- gon månad senare ringde intendenten från en annan båt. En mycket mindre båt och från en annan hamn. Men vad är detta för konservburk? Hytten låg under bildäck och bestod av en säng och ett handfat. Jag ck berättat för mig att de hade ett annat avtal än de större båtarna eftersom båten var så gammal. Dusch och toa- lett var gemensam en bit ut i korridoren. Året var 2004 men man slussades till 1972 när man gick på landgången. Vart har jag ham- nat? Håller den här båten för resan över havet ens? Jag gör den här veckan, sen kommer jag aldrig mer tillbaka, tänkte jag.
Med rättskunskap relativt färskt i minnet såg jag, att saker inte var alls som jag läst om. Sen sa någon: ”Allt du vet om lagar i land
– GLöM DET – det gäller inte på sjön.” (Senare har allt det där ”annorlunda” blivit roliga historier, som man pratar om i mässen under lunchen.) Visst var man med i facket, fast inte visste man vad de var till för egentligen.
Jag är glad att jag stannade där. Den där lilla båten hade ”själ” och jag älskade det. För det känns som man ck vara med från början. Vecka-vecka livet passade mig som handen i handsken. Hade man bekymmer ombord, tog man tag i det direkt. Även som vanlig dödlig kunde man ta en kaffe på bryggan med kapten när man hade paus. Eftersom besättningen var liten och sammanhåll- ningen var gjord av något som liknade stål, så hjälptes man åt och pushade varandra. Cheferna litade på sin besättning. Alla miner var glada. Vi kämpade tillsammans, mot samma mål, hela tiden.
Men ingenting är som förut. På kort tid har ”vi” känslan för- svunnit och förvandlats till ett ”vi mot dem”. Själv älskar jag utma- ningar, men det ska inte vara en ständig kamp med orimliga krav. Jag känner många som ledsnat. Har man arbetat så i 35 år så för- står jag att man blir förvirrad när någon, plötsligt, säger att allt ska vara tvärtom.
Idag har jag arbetat i 12 år på det här företaget. Jag blev vald till förtroendeman för ett år sen. Äntligen ck jag användning av rätt- skunskapen jag läste i skolan! Jag vet mina och våra, som besätt- nings, rättigheter och skyldigheter. Och jag hoppas att vi någon- stans kan återfå den gemenskap som vi hade.
Inte som förr, för det var då - nu är nu, men på något sätt, med de medel vi har idag. Ett jobb som man är på vecka-vecka, år ut och år in, behöver ett ”vi”!
maria asplund mäkinen
Skribenten är förtroendeman på Viking Lines M/s Rosella
42 MS // 3 • 2016