Page 41 - Merimies 1 2016

personer/år. Jämför man med ovanstående tabell har manskapets antal nästan halve- rats sedan 1999. Detta kan delvis förklaras med, att man minskat antalet studieplatser för manskapet bl. a. på Åland. För övrigt, så skiljer sig inte utvecklingen av antalet utexa- minerade maskinbefäl så väldigt mycket under de senaste 17 åren, men bristen på sådana består ändå. Globalt sett är bristen gemensam och den är sannolikt större än i Finland.
Gällande pensionsavgången kan man ännu generellt säga, att avgången nästan har halverats sedan 1999 års undersökning. Detta kan delvis förklaras genom att den stora gruppen ”40-talister” uteslutande uppnått sin pensionsålder och därmed ut- gått ur statistiken.
visserligen måste man anta, att en del av de utexaminerade aldrig fysiskt kommer att arbeta till sjöss, utan väljer att fortsätta sin karriär iland eller inom någon annan bransch. Detta är sannolikt mera vanligt hos maskinbefälet, framför allt för sjöingen- jörerna. För däcksbefälets del är förutsätt- ningen för en tjänst iland oftast det, att man har några års arbetserfarenhet i befälsposi- tion bakom sig. arbete inom en rederiorga- nisation iland förutsätter nödvändigtvis in- te en sjöfartsexamen, men ses som en merit. För administrativa tjänster inom ex. sjöfartsmyndigheter eller läroverk (yrkes- högskolor) krävs idag, förutom en yrkes- högskole-examen, dessutom en högre yr- keshögskole-examen.
I tabellen, som ingår i artikeln har inte beaktats pensionsavgången från landorga- nisationer, hamnar eller inrikestra ken (för- bindelsefartyg och färjor), som anställer personer med sjöfartsexamen. Risken, att efterfrågan på något sätt skulle överstiga utbudet är ändå inte realistisk gällande däcksbefälet.
Sjöfartsnäringen i Finland är helt och hållet beroende av de statliga stöd och sub- ventioner, som den erhåller. utan dessa har ottan ingen möjlighet att konkurrera med utländska rederier om frakt och passagera- re på den internationella marknaden. Beho- vet av sjöfarare i framtiden är avhängigt av utvecklingen gällande sjöfartsstöden, vilket i sin tur avgör huruvida de nländska rede-
rierna kommer att yga den nska aggan på sina fartyg eller inte. Genom tonnagebe- skattningen och blandbesättningarna har man lyckats hålla kvar och öka intresset för den nska aggan. Blandbesättningarna medför i viss mån, att behovet av nländska sjöfarare är något mindre och givetvis bör detta beaktas i utvärderingen av den kvanti- tativa sjöfartsutbildningen, men icke Eu-sjöfararnas antal får ändå inte överstiga mera än 1/3 av fartygets totala antal arbets- platser. Sedan år 2009 har blandbesätt- ningsavtal ingåtts med 59 fartyg, dock har alla rederier inte ännu verkställt avtalet och anställt icke EU-sjöfarare.
Resultatet i tabellen påvisar, att vi har ett överskott av sjöfarare inom branschen. Överskottet gäller däcksbefälet och vakt- styrmännen i huvudsak. Överskottet av läg- re däcksbefäl och bristen på sådana arbets- platser kommer att leda till en akut ökad efterfrågan på senior befäl. Det samma gäl- ler maskinbefälet, även om bristen på ar- betsplatser inom avdelningen inte kan ses som lika avgörande. Det nns orsak, att
Genom tonnage- beskattningen och blandbesättningarna har man lyckats hålla kvar och öka intresset för den nska aggan.
överväga en ökning av studieplatsernas an- tal gällande manskapet.
Behovet av ett samspel mellan arbetsli- vet och läroverken måste värderas högre. Alla parter har en skyldighet och ansvar att värna om de studeranden som söker sig till sjöfarten. Man måste kunna garantera stu- deranden en framtid till sjöss genom att kunna erbjuda honom/henne ett arbete. Det är ju därför de ursprungligen har sökt sig till utbildningen. Det är oförsvarbart, att en stu- derande ska behöva välja att avbryta eller fördröja sina studier pga. att branschen han/hon har valt, inte kan erbjuda ett arbete eller en praktikplats. Systemet bara fortgår och missnöjet bland de studeranden ökar.
Just nu kan man inte förvänta sig, att de skulle ske en massiv in aggning av fartyg, utan man måste utgå och arbeta från det
som nns. Detta innebär i första hand, att sjöfartsutbildningen och antalet studieplat- ser bör justeras och antagningsprocessen ses över. Fördelningen av utbildningsområ- dena bör dessutom omvärderas och koncentrerades till de områden där bristen konstateras, ex. på manskapssidan. Befäls- studeranden bör kunna garanteras en prak- tikplats och manskapsstuderanden ska inte behöva konkurrera om samma arbetsplat- ser som befälsstuderanden. Därtill måste man vara mera beredd, att reagera på snab- ba förändringar inom branschen.
Det är också av stor vikt för arbetsmark- nadsorganisationerna att utvärdera situa- tionen och hitta den rätta balansen mellan anställningen av nländska och icke EU sjö- farare så, att vi ska kunna behålla den n- ländska sjöfararen i framtiden.
De stora inbesparningar, som nns i regeringsprogrammet idag gällande yrkes- utbildningen, kommer sannolikt att verk- ställas genom att ge utbildningsanordnar- na ansvaret för inbesparingarna,
dvs. att avgöra inom vilket områ- de, vilken utbildning och på vil- ket sätt detta ska ske. Senast i samband med detta nns det all orsak att utvärdera situatio- nen. Med tanke på den
långa tradition av sjö-
fart vi har i Finland
och vikten av den
för vår export och import, så vore det
fel, att inte försöka ut- veckla, komplettera och justera sjöfartsutbildning- en på ett konstruktivt sätt, både för blivande befäl och manskap.
Artikeln baserar sig på Jessica Trobergs lärdoms- prov för sjökaptensexa- men vid yrkeshögskolan Novia i Åbo.
2016 • 1 // MS 41