Page 37 - Merimies 1/2017

på utkik
mer ansvar till transportkedjor
i Media och olika ÅSikter börjar man skönja ett intresse för hur företagen sköter sitt samhällsansvar och hur de informerar om det. I och med dessa diskussioner har företagen börjat öppna upp produkternas tillverkningskedja och publicera ansvarsrapporter. Utvecklingen går naturligtvis i rätt riktning. Det är numera lättare för konsumenten att hitta information om i vilket land och när en förnödenhet är tillverkad och när den hamnade på butikshyllan. I vissa fall kan man till och med ta reda på råvarornas ursprung. På så sätt har man redan påverkat arbetsförhållandena och anställ- ningsvillkoren på produktionsanläggningarna globalt sett.
En av de som lyft fram ansvarsfrågorna är Finnwatch, som arbe- tat länge för öppenhet.
Ansvar är speciellt viktigt för börsbolag för att de ska kunna be- vara sitt anseende och trygga sina verksamhetsförutsättningar på lång sikt. Genom att se till att arbetskraften på de produktionsan- läggningar de använder har goda arbetsförhållanden kan företagen minska antalet eventuella arbetsnedläggelser och skadlig publici- tet. Snabb kommunikation och sociala medier har förvandlat of- fentlighetsfältet där företagen verkar. Negativa nyheter och åsikter sprids allt snabbare och förändrar företagets realvärde.
Inom sjöfarten och transportsektorn nns det inget liknande för- farande. Förutom några undantag tar man inte samhällsansvar för transport- och bemanningsfrågorna och sköter inte öppenheten.
Företagen använder tvivelaktiga serviceleverantörer för att transportera sina produkter.
En del av orsaken till det ligger i hur man beställer transport- tjänster. Man kanske lägger ut transporttjänsten helt på kontrakt eller låter den andra handelspartnern ordna det. I båda fallen blir det lätt så att beställarföretaget inte vet något annat om transpor- ten än ankomstdatum och den slutliga räkningen. På så sätt får man samma motivering till varför man inte ingripit i missförhål- landena som andra branscher använt tidigare: ”Vi visste inte”.
Såvitt jag kan se betraktar företagen fortfarande transporter som en nödvändig kostnad som ska minimeras, även om samma företag i sin kärnverksamhet är medveten om att ansvar och öp- penhet kan ge betydande fördelar.
Bristen på öppenhet har att göra med att företagen därigenom upplever sig trygga. Det är extremt svårt att bevisa att just den spelkonsol som jag beställde eller det pysselpapper som jag köpte i affären transporterats på ett speci kt fartyg. Och det är krångligt att bekräfta att det fartyget ägs av just den redaren eller bemannas av det bemanningsföretag som dumpar personalens förhållanden mest – betalar ut löner som till och med ligger under minimilönen och binder arbetstagaren till dikterade förhållanden som falskt kallas kollektivavtal.
Man kan tala om lastens anonymitet. Det vore intressant att se om man kunde väcka ansvar genom att alltid skriva beställarens namn på konsumtionselektronikcontainerns sida med stora bok- stäver, som t.ex. ”POWER” eller ”verkkokauppa.com” eller tillver- karens namn. Eller om man skrev producentens namn och texten ”Vi transporterar nskt virke stolt utan att känna till något om ar- betsförhållandena på detta fartyg” på sidan på fartyg som används av skogsindustrin.
Varje företag som skickar och beställer import- och exportvaror kan och är skyldiga att påverka länkarna och aktörerna i dess trans- portkedjor.
Samma företag som är bekymrade över sin offentliga bild an- vänder minst sagt tvivelaktiga serviceleverantörer för att transpor- tera sina produkter. Företag med fartyg som är registrerade i be- kvämlighets aggregister ansvarar ofta för transporterna – nt sagt ”för att minimera kostnaderna.” I verkligheten minimerar man dessa kostnader genom bristfällig övervakning, få krav på under- håll av fartygen, en lagstiftning som passar en aggressiv skattepla- nering och dåligt arbetstagarskydd.
heikki karla
Skribenten är ITF-inspektör
2017 • 1 // MS 37