Page 39 - Merimies 2 2016

aimo myräkkä
Hundra år av goda skäl!
Hi-oHoj, säger aimo. Sjömans-unionen fyller 100 år. aimo är inte riktigt gammal nog för att minnas när unionens grundades, men herr Myräkkä har varit med om mycket och sett mycket. Nu är det läge att tänka på det förgångna.
aimos barndom präglades av sjöfart. Pappa arbetade på Bushol- men. Bostaden låg ett stenkast från hamnen. Som liten tillbringade aimo mycket tid i hamnen, tittade på fartygen och undrade varifrån de egentligen kom och vart de skulle. Fartygen bestod till största delen av ångfartyg med en brygga på mitten och några hytter under- till. I aktern fanns det er hytter för besättningen. aimos pappa berättade att sådana båtar kallades ”midship”.
Man försökte lära aimo respektabla manér. Intill låg det två sjö- manskrogar: Kannas och Salve. aimo minns som igår ett samtal mellan fyra ögon med mormor för 55 år sedan. det lät så här: ”Kom ihåg unge man, att de där restaurangerna går du aldrig till! dit går bara supande sjömän.” Så kanske det också var. Nuförtiden har aimo trotsat mormors förbud. det fanns ju sjömansbarer även på andra håll. ungdomarna varnades säkert för Kairo i Kotka också.
men längtan efter ett liv till sjöss hade väckts hos aimo. Skolan var inte riktigt något för en vild ung man, så aimo besluta- de sig för att gå till sjöss som 15-åring. Sagt och gjort.
unionens kontor låg på den tiden på Jungfrustigen. Med tappert sinne, men svajande ben och fjärilar i magen gick aimo dit. det vi- sade sig att aimo skulle duga som mässkalle på i alla fall ett par fraktfartyg. det var bara att gå hem och packa sina saker.
Mamma tyckte däremot inte om planerna. Hon sade bestämt att hennes son inte skulle till sjöss – i alla fall inte än. Myräkkäs sjökar- riär tog stopp där. Längtan till det öppna havet fanns dock kvar och tankarna drogs till de friska vindarna. En vuxen karl kunde mamma inte längre förbjuda.
Finland har alltid behövt såväl fartyg som sjömän. Som tur är förstod sjömännen redan tidigt fördelarna och styrkan med att för- enas. unionens första tid var tuff. Inte vem som helst klarade sig till sjöss.
på ångfartygen fanns det många redan bortglömda yrken. det fanns timmerman, donkeyman och telegra ster. Maskinisten, smörjaren och reparatören skötte saker och ting med maskinbefä- let. Kolskyf aren hade det tuffaste jobbet. Han skyf ade kol i ma- gen på de stora ångmaskinerna i det heta maskinrummet. När rosten skulle rengöras tog kolskyf aren ut slagget på en kärra och dumpade det rakt i havet genom en öppning i fartygets sida. På vintern kunde landgången frysa till och stackarens tömning bli det sista han gjorde. Både man och kärra hamnade i havet.
Besättningen måste ju utfordras, och för det hade man en kock med medhjälpare och en mässpojke.
Om sjögången var hård gällde det att vara akrobatisk för att få kastruller och pannor att stå kvar på spisen. Hi-ohoj! vilket liv, fun- derar aimo.
sjöfartsromantiken växte till enorma dimensioner. Re- sorna till t.ex. Rio de Janeiro tog era veckor. Man låg efter en läng- re tid eftersom det inte fanns lyftkranar eller någon annan loss- nings- och lastningsutrustning. att tömma lastrummet var ett hårt och farligt arbete. På passagerarfartens ångfartyg var det däremot elegant. Servitörerna bar uniform, och måltiderna utannonserades genom att en piccolo gick längs korridorerna och slog på en gong- gong. Hi-ohoj! Sjömännen ck se främmande länder och uppleva fantastiska äventyr i hamnarna – framför allt då de kryddade sina berättelser lite extra. under de långa resorna hade de tid att nsli- pa sina berättelser, som landkrabborna lyssnade till med vidöppna ögon efter att globetrotterna kommit hem.
vårt land sågs som ett slags bekvämlighets aggland, efter- som sjömännens löner var låga. Senare började man agga ut far- tyg. Sjömans-unionen såg inte på det med blida ögon, speciellt inte efter att legendariska niilo Wälläri kom med i ledningen. aimo minns en tidningsbild där man såg Wälläris huvud och hans tum- me och pek nger, som var ungefär 5 cm från varandra, som om han visade ett mått. Bildtexten löd: ”Grabbar, isen är redan så här tjock, vi strejkar”.
På 1960-talet började rederierna byta ut midship-fartygen mot torrfraktfartyg. den sista stöten mot sjöfartsromantiken kom med ro-ro-fartygen. Nu hade sjömännen inte längre tid att härja på hamnkrogarna. Frakten transporterades efter en sträng tidtabell. Passagerarfartygen växte också och arbetstakten blev allt hårdare. dagens jättekryssare påminner knappt om fartyg längre. aimo tyck- er att de är simmande lådor. de chockerande massiva fraktfartygen skrämmer också den gamla sjömannen.
Tiden då sjöfarten var romantisk och Sjömans-unionen ung är numera his- toria. Sjömännen och rederierna
har tvistat då och då under förbun-
dets historia. unionen har kate- goriskt drivit medlemmarnas in- tressen. även om unionen nu fyller 100 år tror aimo att motto från ett whiskydestilleri passar den: Still going strong.
2016 • 2 // MS 39