Page 39 - Merimies 4 2015

jetunionens ygplan utgick från estniska fält och anföll i första hand Ilmarinen och Väinämöinen samt Åbo hamn.
Pansarfartygen sköt ner sju endeplan och skadade era under dagen. När mörk- ret kom var fartygens däck fulla med issör- ja, lera och sten. På Ilmarinen omkom en man och tio skadades, en del av dem svårt. Det hade gått åt så mycket ammunition att tändrören till det medeltunga artilleriet började ta slut. Väinämöinen och Ilmarinen för yttade sig till Åland för att skydda sjötra ken och våra fartygskonvojer. En svensk ubåt lade an mot Väinämöinens si- da i nattens mörker och hade med sig väl- behövliga tändrör.
När havet frös till is i slutet av januari beordrades pansarfartygen att förstärka luftvärnet i vår viktigaste importhamn, dvs. Åbo. De utsattes för ständiga luftanfall fram till mellanfreden den 13.3.1940.
Mål för raketer och störtbombningar under fortsättningskriget Stormaktskriget utökades och det nska fortsättningskriget började den 22.6. 1941. Sju plan bombade de nska pansarfartygen direkt när de eskorterade skyddsplutoner- nas transporter till Åland. Luftanfallen fort- satte den 23. och 26.6. söder om Sottunga. Den 4 juli genomförde Väinämöinen den första störningsskjutningen med tunga ar-
Väinämöinen i full fart.
tilleriet mot ryska basen i Hangö. Den 6.7. utsattes Ilmarinen för ett raketanfall, men sköt ner planet med luftvärnseld.
I skydd av nattens dimma den 27.7. gick en sovjetisk marininfanteridivision i land på Bengtskärs fyrö i syfte att förstö- ra fyren. Därefter följde en strid som va- rade i nästan ett dygn, ett av krigets blo- digaste. Alla vapenslag deltog i striden. Ön blev kvar i nsk ägo. I slutet av stri- den, när pansarfartygen redan hade för- yttat sig till västra sidan av Örö, anfölls de av en ottilj med 18 störtbombare. Bomberna rev upp knytnävsstora hål i Il- marinens akterdel. Två män omkom och tolv skadades. Fartygets skador reparera- des på varvet i Åbo.
I senkvällens skymning den 2 septem- ber nådde fartygen i all tysthet 14 kilometer utanför Hangö. Ilmarinen öppnade eld med sitt tunga artilleri och ck in en full- träff på det sovjetiska ammunitionsförrå- det. Minuter senare stämde Väinämöinen in i eldgivningen. Sovjeterna drog sig slutli- gen bort från basen i oktober.
Operation Nordwind – Ilmarinens undergång
För att underlätta landstigningen på Ösel och Dagö bad Tyskland de nska sjöstrids- krafterna om hjälp i en avledande opera- tion. På kvällen den 13.9.1941 avseglade en division från Nådendal och Åbo under led- ning av Ilmarinen med bevakningsmotor- båtar med sjunkbomber framför sig. Väinä- möinen kom efter. På öppet hav sällade sig enheter från den tyska ottan till divisio- nen. När fartygsdivisionen förberedde sig att göra en 180 graders sväng 25 sjömil sö- der om Utö hamnade en mina – eller even- tuellt två –, som fastnat i Ilmarinens högra paravan, under fartygets akterdel. Den enorma explosionen fortplantade sig ge- nom botten och däcket i en eldstod som sträckte sig ända upp till stridsmärsen. Far- tyget kantrade och sjönk på fyra minuter och tog 271 män med sig. 132 män rädda- des i bevakningsbåtarna. Många av de räd- dade ck livslånga skador bland annat för att de ck dieselolja som utit på ytan i lungorna.
Vid ottans minneskors på Kopparber- get i Nådendal nns det en granitmur med namnet på alla marinsoldater som stupade i vinter- och fortsättningskriget. Den 13 september varje år hålls en minnesceremo- ni vid korset.
Niobe ck lida istället
I mitten av juli 1944 upptäckte sovjeternas sjöspaning att ett stort krigsfartyg har an- kommit Kotka hamn. Nu var det deras sis- ta chans att förstöra ”Vjaenaemainen”. Det var dock inte Väinämöinen, utan den tyska luftvärnskryssaren Niobe som hade skick- ats ut för att stödja luftvärnet i Kotka.
Sovjeterna samlade ihop en armada med 132 ygplan för anfallet, den största ygdivision som någonsin riktats mot ett krigsfartyg. Operation ”Uragan” (orkan) in- leddes den 16.7. Bombningen orsakade en kraftig eldsvåda på fartyget, som snabbt kantrade. 225 tyska marinsoldater omkom av en total besättning på 397.
Som en sorglig epilog beslutade man sig för att sälja Väinämöinen till Sovjetuni- onen år 1947. Före överlåtelsen måste en del av personalen lära de nya ägarna an- vända fartyget.
Jag minns att jag som liten förundrades över hur min hastige och även skrämmande farfar hade tårar i ögonen när han tittade på en dokumentär om Väinämöinen där det låg som en rostig bostadspråm på den estniska kusten. Fartyget skrotades slutligen i S:t Pe- tersburg år 1966. Om beslutet hade varit ett annat hade Suomen Joutsen kunnat ha värl- dens naste museifartyg som följeslagare.
TEXT mika oJala
Skribenten är ordförande för Sjömans-Unio- nens Sydvästra Finlands avdelning och med- lem i Panssarilaivojen perinneyhdistys.
Skribentens farfar, militärmästare Allan Ojala, tjänstgjorde på båda pansarfartyg som elmästare och maskinmästare. Han för yttades från Ilmarinen till Väinämöinen två veckor innan Ilmarinen förstördes. Efter sin ottkarriär arbetade Allan Ojala som friledningsmästare vid Åbo elverk.
2016 • 4 // MS 39
SA-Kuva